Klart att det kan (och ska) vara kul!

Det pågår en debatt om ortorexi och fredagsmys, som i den här kontexten stå för “träna för mycket” och “träna för lite”. Det finns forskning som visar att endel människor överdriver träning och hälsosamt liv så mycket att det leder till psykologiska och hälsomässiga problem, likt anorexi, och det har nyligen publicerats en bok om ämnet. Sedan finns det andra, som blir upprörda av att man pratar om ortorexi när det är fredagsmyset och en alltför slö och sockerstinn tillvaro som är det stora problemet. Jag har hittills valt att låta allt passera förbi mig eftersom jag tycker att det inte är antingen-eller utan både-och: ortorexi finns och kan skapa enorma problem (jag har sett det på nära håll) OCH socker och inaktivitet är ett stort hälsoproblem.

Men nu är det några som påstår att “Ska det vara kul att träna? Absolut inte!” Ärligt talat, det är det mest korkade jag har hört på länge! Visst, jag är ingen elitidrottare, men jag har ändå gjort en halv-ironman på under 5 timmar och Sthlm Marathon på 3.18. Och för mig har träningen nära nog alltid varit kul! Visst, förskräckligt jobbigt ibland, men alltid kul! Jag älskar att springa 3x3km intervaller i mörker och snöglopp eller köra simpasset med polarna klockan 7 på lördagmorgnar. Jag tycker mig se samma träningsglädje hos elitidrottare i intervjuer.

Om jag inte fick ha kul när jag tränade skulle jag förmodligen behöva byta löpningen mot zumba (inget ont om zumba, inte min grej bara). Nä, klart att träning kan vara kul, även om den också ska vara jobbig.

Posted in Träning | Leave a comment

Taskig attityd eller styrkan sitter i benen

Idag är jag upprörd. Jag har varit på kurs och täljt träskedar i Åtvidaberg, och det var helt fantastiskt. Men min man var hemma i Gustavsberg och skulle cykla. På väg ut stötte han på Stockholms största cykelklubb som just samlats och skulle dela in sig i grupper för att träna. Han stannade för att se om han kunde hänga med i någon klunga. Omkring 40 personer skulle delas in i tre nivåer: nybörjare, medel och de extra snabba. Medel skulle gå i 28-30 km/h, och min man frågade vänligt ledaren hur snabbt de snabba skulle köra. Ledaren granskade honom och hans cykel (som finns på bild nedan) och sa: “du ska köra i medel”.

Jamen hallå! För det första frågade han inte vilken grupp han skulle köra i, utan hur snabbt den snabba skulle gå. För det andra sitter inte hastigheten i cykeln utan i benen och i hur man har tränat. Jag tycker att den attityden som ledaren visar är osmaklig, och att de tyvärr verkar vara överrepresenterade inom cykling gör att jag lite tappar lusten att cykla.

Hur det gick? Jo, min man smet med i den snabba klungan i alla fall. Och hängde med. Visst fick han ta i, men det fick ju alla andra i klungan också göra, och det var ju det som var meningen med träningen.

Som sagt, styrkan sitter i benen.

Och fortsätter tälja träskedar i morgon också.

20140426_182805

20140426_120515

Posted in Träning | 3 Comments

Total frihet

Tänk dig att du ska ut och springa. Tänk dig att du snörar på dig skorna, men att du lämnar klockan hemma. Och GPS:en. Och telefonen. Och sen springer en runda du aldrig tidigare sprungit.

Ibland unnar jag mig lyxen att göra så. För mig ger det en känsla av total frihet. Inga tider att passa. Jag lyssnar på kroppen, den får bestämma. Det jag gör kan inte mätas i minuter eller meter. Jag kan inte ringa någon, inte lyssna på musik, ingen radio. Bara jag och naturen, och om jag skulle vara med om ett “instagram moment” får jag behålla det själv på mina egna näthinnor.

Posted in Träning | Leave a comment

Flest vänner vinner

När jag loggar in på facebook kryllar det nu i dagarna av vänner som ber mig rösta på en annan vän för att hen ska få en plats i den mycket populära triathlontävlingen Norseman där det är många fler som vill vara med än som de har platser till. Självklart vill jag att vännen ska få en startplats, så jag röstar. Men samtidigt blir jag både småsur och irriterad. På tävlingsarrangören.

Jag tycker nämligen inte att det är hur stort kontaktnät man har som ska avgöra om man ska få delta eller inte.

Den här typen av “tävlingar” där man ska rösta på personer för att de ska få vara med på ett event eller en tävling eller ett lag är inte helt ovanliga, och jag gillar dem inte. Jag menar inte om tävlingar där det handlar om att rösta på sin favoritbild eller favoritlåt eller så. Där finns det något att ta ställning till. Jag tänker på “tävlingar” där det just handlar om att rösta på en person bara för att.

Visst röstar jag på mina vänner (förutsatt att det inte är alltför krångligt), jag vill supporta dem (och känner kanske ett socialt “måste”). Men jag undviker dem helst själv. Jag vill inte be mina vänner gå in på någon hemsida och klicka och rösta och fylla i email-adress för att man inte ska kunna fuska. Det tar bara någon minut, men jag kan inte tänka mig att det är en så skoj minut för mina vänner. Dessutom vill jag kanske inte utsätta mig för situationen där jag behöver mäta hur många (eller få) vänner jag har…

Nä, jag får en sur bismak av konceptet “flest vänner vinner”. Och jag tycker det är ett lågt knep av Norseman.

Posted in Träning | Leave a comment

Ben som räddar liv

Från mitt köksfönster ser jag dagligen mängder med människor som är ute och springer. Vi bor tydligen på en av de mest frekventa löpvägarna på Värmdö. Det ger mig inspiration och vilja. Även om jag idag känner mig krasslig och håller mig inne, så får de springande människorna mig att längta ut, längta efter mjölksyra och flås, och längta efter Lilla Barnets Lopp och efter Vätternrundan som jag kommer köra med Ride of Hope.

Ibland funderar jag över det vettiga med att någon gör ett äventyr eller en prestation, för att andra ska skänka pengar till en hjälpfond. Allra helst när äventyraren blir sponsrad, och istället för att skänka de pengarna till fonden. Hallå, liksom, det är ju fint att få ett äventyr sponsrat och sen inte behöva ha dåligt samvete för det.

Men det finns bra tillfällen också. Det handlar kanske inte om äventyr, utan mer om idrott, men ändå. I går var jag med som ledare på Spin of Hope. Alla anmälningsavgifter för deltagare går raka vägen till Barncancerfonden. Det är bra. Och i April är det Lilla Barnets Lopp. Alla pengar går raka vägen till Lilla Barnets Fond. Det är också bra. Det blir bra när deltagare och sponsorer hjälps åt, när vi gör något som märks (cyklar eller springer eller vad det är) och samtidigt hjälps åt att ge bidrag. Det tycker jag känns bra!

Igår var det dessutom så att på mina två spinningpass var det ovanligt många som aldrig tidigare varit på spinning. Extra kul! Och välkomna tillbaka. Då räddar ben liv i dubbel bemärkelse (för ni vet väl att stillasittande livsstil är en av de absolut största orsakerna till för tidig död…)

Posted in Träning | Leave a comment

Tankar om en dubbelmacka

20140325_074626
Häromdagen åt jag en frukost-smörgås i bilen på väg från morgonträningen till jobbet. Jag hade valt att lägga ihop änd-bitarna på limpan till en dubbelmacka (i min familj har vi tagit för vana att börja i mitten på limpan, så i slutet blir det alltid två torra kantbitar) och började fundera på om det var smartare att göra så – en torr och tråkig kant-dubbel-macka och en god vanlig dubbelmacka – än att göra två halvgoda med en kant och en vanlig i varje dubbel. Jag kom inte fram till något svar. Istället började jag tänka på hur härligt komplexa våra hjärnor är.

Jag kom att tänka på en vän till familjen, som forskar om komplexa nätverk, och jag mindes plötsligt hur vi när vi var runt tio-elva år sprang omkring i kohagen på Gotland och jagade varandra. Eftersom han i år kom på femtonde plats i Vasaloppet är det inte utan stolthet jag minns hur jag i alla fall ibland kunde springa ikapp honom bland enarna i kohagen. Åtminstone är det så jag minns det.

Eftersom hjärnan är komplex är det kanske inte så det var. Jag har kanske inte en aning om hur det var, på riktigt. Men jag nöjer mig med mitt minne, för det är fint.

Jag tänker också på föreläsningen jag höll förra veckan, den om vår tid i Neonatal-vården. Jag tänker på att min hjärna har glömt det mesta av allt det jobbiga, och även om jag blev berörd av att tänka tillbaka så blev jag ännu mer berörd av tanken på hur liten jag är och av viljan att göra något som verkligen betyder något.

Sedan svänger jag in på parkeringen på jobbet, upptäcker att kaffet i termosmuggen har svalnat och blivit odrickbart och så går jag in på jobbet.

Posted in Träning | Leave a comment

Mera mössor och ingen Birken

Min hjärna har verkligen gått på högvarv sedan föreläsningen jag höll i onsdags. Som sagt, det starkaste var inte att minnas vår jobbiga tid med Aksel på sjukhuset. Det starkaste var all den energi jag fick, och känslan av att vilja göra något som verkligen betyder något, både för dom här hemma men också för alla andra.

Därför vill jag påminna om ekvationsmössorna som jag syr och säljer för en hundring. Hälften går till Lilla Barnets fond. De kommer också finnas till salu på Loppisen i Bergsbrunna (Uppsala) i April där Aksels morfar planerar att ha ett bord. Det ser vi fram emot! 20131210_210236

Och under tiden smider jag andra planer.

För övrigt har anmälan till Birken 2015 har tydligen öppnats, åtminstone kvoten för icke-norrmän. Jag tänker inte vara med. Kunde inte vara mer besviken på lopp-arrangörer efter deras pinsamma avlysning av årets lopp. Inte en spänn tillbaka på anmälningsavgiften. Nä, nästa år siktar jag på Furusjöen Rundt istället.

Posted in Träning | Leave a comment

Energi från utsidan

Idag har jag haft semester. Eller ja, jag har ju haft semester i en vecka och varit i Norge och fortsatte semestern idag med att vara med på Pulmicare’s användarträff och hålla föredrag om hur det är att vara förälder till ett barn som vårdas på NEO-intensiven. Som ersättning för föredraget får Lilla Barnets fond ett bidrag från Pulmicare.

Det var med blandade känslor jag i huvudet gick igenom det som hände när Aksel föddes och förberedde mitt föredrag. Ville jag verkligen göra det här? Mötet var i Bålsta, och det kändes motigt att packa in mig i bilen och köra ut dit i snöslasket. Stressad för att jag inte visste vart jag skulle, och nervös Förbannade mig själv för att jag är så positiv till allt och ville hellre stanna hemma och dricka te och springa långpass.

Men så kom jag dit, till en fin kursgård vid vattnet, och mötte de tillmötesgående människorna, och några av de allra bästa som tagit hand om Aksel på sjukhustiden. Att få tacka dem på riktigt. Det var så kul att hålla föredraget, se hur alla lyssnade, svara på frågor efteråt. Jag blev förstås berörd av att minnas, men ännu starkare var känslan att faktiskt kunna bidra till att andra kanske kommer att kunna få det lite bättre. Småprata med sjuksköterskor och läkare. Reflektera över det vi varit med om.

Jag fick massor energi av dagen! Jag fick också en förfrågan om att hålla föredrag på Karolinska, och nu väntar jag med spänning på en formell inbjudan!Är så glad att jag är positiv och titt som tätt hamnar utanför min komfortzon, för det är verkligen där det magiska händer.

Tack Pulmicare för blommorna, för att jag fick chansen att komma och prata, och för ert bidrag till Lilla Barnets Fond.
20140319_142318

Posted in Föreläsning, Stort Litet Liv | 2 Comments

Avlyst sæsongsdebut

Idag skulle jag ha gått Birkebeinerennet, men efter att ha åkt bussen de två timmarna till starten fick vi beskedet: bara att sitta kvar på bussen, loppet ær instællt på grund av før stark vind på fjællet som vi skulle åkt øver. Bussen går tillbaka till Lillehammer och mina kænslor ær delade. Egentligen tycker jag att Birken, med sina sjutton tusen startande, ær alldeles før stort, men jag har sett bilderna på skidåkare øver fjællet och det ser før underbart ut så jag bestæmde mig før att ge det en chans.

Vi får i alla fall en fin skiddag, Norrmannen och jag. Vi går drygt 30 km i lite lægre terræng och med solen strålande på oss. Men det kænns snøpligt att inte ha fått gå loppet, att inte fått dricka sportdryck och æta lefse vid matkontrollerna, att inte få vara helt slut men ændå kæmpa sig fram øver upploppet och i mål (tusan vad jag længtar efter att få gøra det!)

I efterhand sitter jag och læser uttalanden från några som trots allt gick øver fjællet idag, trots att det inte var något lopp. Många av dem var tveksamma till tævlingsledningens beslut att avlysa loppet. De menade att visst hade det blåst, men inte værre æn att de flesta borde ha klarat det. Det ær just det – de flesta. Situationen idag ær ett problem med många av de stora loppen idag – eliten och relativt væltrænade ska gå samma lopp som många som inte har trænat riktigt nog før utmaningen. Under bra førutsættningar ær det inget problem, men blir det lite tuffare har de inte marginalerna. Extra stort problem blir det med lopp som Birken, som går øver fjællet och dær møjligheterna att avbryta ær små. Idag finns inga returvægar (ett tips till tævlingsarrangørerna till næsta år).

Sjælv har jag blivit mer sugen på att tævla, mer sugen på att åka skidor, mer sugen på att bli trøtt, men mindre sugen på att ge Birken (eller andra extremt stora lopp) fler chanser

Posted in Träning | Leave a comment

Hej lust!

Jag har fått en nystart. Vet inte riktigt när den kom, plötsligt bara kändes det så. Jag kände det väldigt starkt på spinningpasset med cykel-Mangei helgen. Ungefär samtidigt som Charlott Kalla åkte hem stafett-guldet i OS på storbildsskärmen i cykelsalen pirrade det till i magen och jag tänkte: jag har fått lust! En enorm träningslust på ett sätt som jag inte riktigt känt det senaste 1,5 året. Jag har tränat och sprungit och cyklat, och det har varit roligt och härligt, men inte med riktigt samma känsla av lust som jag kände före jag blev mamma. Att bli mamma är en stor händelse, och det kan förändra vem som helst. Blir det sedan en ovanligt dramatiskt förlossning och första bebis-tid känns det inte underligt att det påverkar föräldrarnas inställning och känsla för livet.

Jag blev påverkad av att bli mamma. Jag har lärt mig mycket om mig själv och om perspektiv. Jag har funderat mycket på träningen och varför jag håller på, det känns väldigt själviskt många gånger, att träna på någon form av “elitmotionärs-nivå”. Jag gör det ju bara för min egen skull, och det tar tid som jag skulle kunna använda till annat (som jag också tycker är roligt) och som bidrar tydligare till andras glädje eller välmående, som att forska eller sy kläder eller skriva en bok (hänga med min lilla grabb ser jag till att ha tid till även om jag tränar).

När jag satt där i spinningsalen och trampade och svettades slog lusten mig. Jag längtade plötsligt enormt efter att få köra de sista kilometrarna på årets Vätternrunda tillsammans med Ride of Hope med brännande ben och med stolthet känna att jag faktiskt bidragit både till viktig forskning och till att ett gäng cyklister har nått sitt mål att köra på under 8 timmar.

Posted in Träning | Leave a comment