800ingar mot halvmaran

Idag har jag anmält mig till Stockholm Halvmarathon. När jag satt där vid datorn och klickade i ”damer 21 km” började handen darra och jag fick en liten gråtklump i halsen. Av lycka. Jag blev helt överrumplad av mig själv. Hur kan en så banal sak som att anmäla sig till en enkel halvmara få mig så ur balans.

Men det känns fantastiskt kul! Att äntligen kunna springa igen, att äntligen ha fått tillbaka kraften i benen och i sinnet. Att vara frisk och skadefri och ha ork.

Loppet, ja, jag kommer ju inte direkt att persa. Jag har bestämt mig för att det inte finns någon skamgräns för hur lång tid det får ta. Inte den här gången. Den här gången ska jag bara springa och njuta och få vatten på vätskestationerna och börja långspurten för tidigt så att benen inte bär mig när jag sprungit över mållinjen. Först tar vi känslan. Senare tar vi tiderna.

Toppade anmälan med att springa 800ingar PÅ BANA. Alltså, att springa på bana! Om du inte har provat – gör det!

Publicerat i Träning | Lämna en kommentar

Ett pass som är ett konstverk.

Jag trodde jag skulle behöva ge upp innan jag ens kommit ut på passet. Trött, seg, det var varmt. Jag hade i n g e n lust att springa. Särskilt inte på någon halvdassig stig på en alldeles för kuperad ö i skärgården. Bland mygg och myror och fästingar. Jag visste hur det skulle bli: jag skulle småjogga en liten bit och sedan vända och gå tillbaka, men i alla fall vara nöjd med att jag försökt.
1
Det tog några minuter att hitta stigen, men stigen blev större och bredare. Det fanns inga mygg, det var svalt i skogen. Lagom kuperat, lagom mycket rötter. Ja, ja, jag springer 20 minuter sedan får jag vända. Stigen kom ut över en äng och förbi en stuga där några satt och drack kaffe och hejade glatt. 17 minuter. Attans, nu måste jag ju springa lite längre, kan ju inte vända och springa tillbaka förbi dem direkt. Det gick lättare och lättare, stigen blev bredare. Jag påbörjade fartleken, som var dagens pass. Det var underbart att flyga fram genom skogen och över ängarna, ut på en liten grusväg. Salt luft, skog, nyslaget hö.

Jag blev alldeles lycklig i hela kroppen. Det kändes som att springa i et konstverk. Eller mer som att löpningen var konstverket. Ett av dom finaste och härligaste pass jag sprungit.

Sensmoral: kasta inte in handduken innan passet är sprunget.

10005348_688138451267169_1774100537_n

Publicerat i Träning | 1 kommentar

Hej närvaro i nuet!

20140715_104721
Man ska leva i nuet, säger dom som vet. Dom där som är lugna och harmoniska och lyckliga. Ibland är det inte så förbannat lätt som det låter. Som när det är många saker man vill göra. Vara med sina barn – mata, vyssja, gå promenad, leka, busa, bada. Träna – springa, cykla, simma, lyfta vikter. Laga god mat och baka tunnbröd och göra ett bra jobb på jobbet och sy barnkläder och bygga en friggebod och läsa böcker och skriva artiklar och starta en skola – Sveriges bästa skola ska det bli. Till exempel.

Nu har jag nog hittat tillbaka tll min medicin. Med mjuka skor från Hoka och med bra iläggssula har jag överlistat min hälsporre och kan springa igen. Formen är urusel och passen är inte någon njutning. Ändå har jag känt hur glad jag blir av att springa, hur det ger mig energi!

Idag sprang jag intervaller, med klocka och setvila och mjölksyra. För första gången på två år (om man inte räknar lite spontan fartlek eller några backintervaller som jag gjorde ”bara för att”). Två år. Och jag säger bara: Hej närvaro i nuet! Det var underbart!

Att vara här och nu hela tiden. Att kolla klockan. Att flåsa. Att få vila. Att få setvila. Att få mjölksyra. Att springa en nedvarvningsjogg som känns galet lång när man börjar men som känns rätt ok när man är klar. Att få stretcha ordentligt och att vara trött i benen.

Ps. på bilden stretchar jag. Jag är inte kissnödig.

Publicerat i Träning | Lämna en kommentar

Medan alla andra cyklar runt Vättern

Idag kör Ride Of Hope sub 8 Vätternrundan. Jag skulle ha varit med, men det är jag inte. Allt liksom bara sket sig. Hela våren plågades jag av magproblem som gjorde att jag knappt kunde äta och än mindre träna. Sedan blev jag tvärförkyld i tre veckor, men då hade jag redan kastat in handduken för länge sedan. Som för att med eftertryck stryka under att jag inte skulle cykla idag fick jag igår utlåtandet av en sjukgymnast att jag troligen har ett diskbråck i nacken på gång. Rör på dig sa han, men cykla absolut INTE. Sittställningen på racern är väl knappast ergonomisk.

Så jag tar en löprunda, den längsta på länge (vilket i och för sig inte betyder någon distans att skryta med), och känner mig faktiskt ganska stark. Testar till och med att öka tempot en smula på slutet. Och så tänker jag på min man som cyklar runt Vättern idag. Han har också fått kämpa: förkylningar, cyklar som strulat och strulat, och till sist ett ovanligt astma-anfall igår. Oavsett hur långt han kommer idag, hela rundan eller halvvägs eller bara en snutt, så är jag grymt imponerad av honom.

Jag är inte avundsjuk på de som kör idag, i alla fall inte på att de kör just Vätternrundan. Min form är så bedrövlig att jag inte ens är i närheten att fixa det på en anständig tid. Men jag är avundsjuk att de är i form. Jag funderar på lämpliga utmaningar och mål för att hjälpa mig på resan. Har du några tips på extra fina tävlingar eller lopp?

Publicerat i Träning | Lämna en kommentar

Om att missa loppen

Igår var det Stockholm Marathon och Utö Swimrun. Jag hade många vänner och bekanta som deltog, och mitt sug att träna och springa var ännu större än på länge. Martin Karlsson från Nocout.se konstaterade att han samlade på ”jag-tränar-inför”-tröjor snarare än finisher-tröjor. Jag känner mig lika dan. Enda undantaget att jag just nu inte ens kan träna inför…

Jag skulle göra min efter-mamma-come-back i vintras, och åka Birkebeinerrennet på skidor. Hela loppet ställdes in ca 15 minuter före start. Sen skulle jag göra come back i Le Grand Tour, en lång multisporttävling, men så fort jag började skruva upp distanserna på löpningen kom hälsporren som ett paket på posten. Sen skulle jag vara med i Ride of hopes sub-8-klunga på Vätternrundan. Loppet har inte gått än, men jag har fått kliva av eftersom jag har haft sådana problem med magen under stora delar av våren att jag inte kunnat äta och än mindre träna hårt.

Nu räknar jag till fjortonde dagen på min förkylning, och undrar om jag kommer kunna köra Halvvättern nästa lördag som planerat.

Ibland känns det lite segt och motigt. Men då biter jag i kudden och tänker på glass, sätter mig vid symaskinen och skapar något, och låter tankarna leta efter nya vägar.

Publicerat i Cykling, Tävling, Träning | 1 kommentar

Den där rumpan

I förra inlägget skrev jag om rumpor, och att man inte kan dansa med en rumpa på två bröllop.

Det ligger i tiden att ”ha många bollar i luften”, att vara både här och där inblandad i allt. Ibland tänker jag att det är därför triathlon blivit så populärt – då behöver du inte välja sport utan kan köra allt samtidigt.

Jag känner mig påkommen när jag försöker att samtidigt hämta kaffe i maskinen, springa förbi en kollega för att fråga en sak och skriva ut ett dokument samtidig. Kaffet hinner kallna och det jag försöker skriva blir mest goddag yxskaft. Det är precis där rumporna kommer in. Man blir inte mer effektiv för att man försöker göra fler saker samtidigt. Det som är coolt är inte att ha många bollar i luften. Det som är coolt är att kunna välja en och bolla fokuserat med bara den. Tills man tar nästa.

Publicerat i Träning | Lämna en kommentar

Pomodoro-vila och en rumpa på två bröllop

”Man kan inte dansa på två bröllop med en rumpa”

Det är Staffan Nöteberg som delar med sig av sin farfars (eller farfars fars?) visdom. Jag är på hans föreläsning om pomodorometoden och jag känner att jag är något på spåren. Pomodoro handlar om att fokusera på en sak – bara en – i 25 minuter. Klarar man det får man belöningen: att göra ett kryss på ett papper.

Jag tror stenhårt på det här. Ett av mina största hinder mot att jobba effektivt är att jag blir ofokuserad. På jobbet kommer folk förbi skrivbordet eller ringer, det kommer mail (även om jag redan har lärt mig att stänga av outlook när jag verkligen behöver göra något), och för att inte tala om alla tankar och idéer som far runt i huvudet. Kom ihåg att ringa X. När jag sen jobbar med uppgift A borde jag tänka på att B. Inte glömma att göra C. Ja, ni vet. En jäkla massa bra idéer, och en hel del som inte får glömmas. Till slut har jag börjat med tusen saker och inte kommit i mål med särskilt många. Ni vet hur det är. Antar jag. Och andra gånger lyckas jag fokusera. Jag glömmer allt annat och bara kör. Det är underbart, känns häftigt och blir väldigt effektivt.

Med pomodorometoden hjälper man sig själv att komma till sådana stunder genom att skapa sig en ”time box” och vara fokuserad i 25 minuter, och genom att ha strategier för att hantera störningarna.

Jag fick lust att testa direkt, och tyckte det funkade fint! Sen blev jag sjuk (vilket inte alls har med pomodoro att göra) och nu kör jag pomodoro-vila. Dvs vilar fokuserat i 25 min i taget. Det gör det lite lättare för sådana som mig som egentligen inte alls är så bra på att vila. Så nu hoppas jag att pomodoro hjälper mig att bli frisk snabbare!

ps. Pomodoro betyder ”tomat” och kommer från den tomat-formade ägg-klockan som var den som användes för att räkna ner 25 minuter när tekniken utvecklades någonstans i Spanien.

Publicerat i Föreläsning, inspiration, Ledarskap | 2 kommentarer

Jag är en 12 000-del så känd som Christina Aguilera

För ett tag sedan ringde det i min telefon. Mannen i andra änden kom från SVTs barnkanalen och öppnade med att säga ”Det här är kanske ett lite ovanligt samtal”. SVT håller på att spela in en ny program-serie där barn ska få hjälp att lura sina föräldrar, Dunderbluffen kallas det. I programmet skulle ett barn få prata om sin (enligt utsaga väldigt otekniska) mamma, och få frågan om vem mamman var mest lik: Anna Pernestål Brenden (Årets Teknikkvinna 2011) eller Christina Aguilera.

Jag sa ok, ni får gärna visa en bild på mig och fråga. Det är kul att få representera tekniska kvinnor. Men samtidigt, jag kan inte låta bli att tycka att det är tråkigt att de inte kunde hitta någon lite mer känd kvinna som kunde få representera de tekniska? Visst, jag har varit med i ett par radio- och TV-program men det är inte mycket mediatid att skryta med.

För att få representera den otekniska sidan krävs att man är superkänd och får omkring 66 800 000 träffar på en google-sökning (som väl är någon slags mått på hur känd man är). För att representera den tekniska kvinnan räcker det med 5690, alltså en knapp 12 000-del så känd.

Trots att teknikerna och ingenjörerna gör ett väldigt viktigt jobb och bygger mycket av världen vi lever i.

Publicerat i Träning | Lämna en kommentar

Klart att det kan (och ska) vara kul!

Det pågår en debatt om ortorexi och fredagsmys, som i den här kontexten stå för ”träna för mycket” och ”träna för lite”. Det finns forskning som visar att endel människor överdriver träning och hälsosamt liv så mycket att det leder till psykologiska och hälsomässiga problem, likt anorexi, och det har nyligen publicerats en bok om ämnet. Sedan finns det andra, som blir upprörda av att man pratar om ortorexi när det är fredagsmyset och en alltför slö och sockerstinn tillvaro som är det stora problemet. Jag har hittills valt att låta allt passera förbi mig eftersom jag tycker att det inte är antingen-eller utan både-och: ortorexi finns och kan skapa enorma problem (jag har sett det på nära håll) OCH socker och inaktivitet är ett stort hälsoproblem.

Men nu är det några som påstår att ”Ska det vara kul att träna? Absolut inte!” Ärligt talat, det är det mest korkade jag har hört på länge! Visst, jag är ingen elitidrottare, men jag har ändå gjort en halv-ironman på under 5 timmar och Sthlm Marathon på 3.18. Och för mig har träningen nära nog alltid varit kul! Visst, förskräckligt jobbigt ibland, men alltid kul! Jag älskar att springa 3x3km intervaller i mörker och snöglopp eller köra simpasset med polarna klockan 7 på lördagmorgnar. Jag tycker mig se samma träningsglädje hos elitidrottare i intervjuer.

Om jag inte fick ha kul när jag tränade skulle jag förmodligen behöva byta löpningen mot zumba (inget ont om zumba, inte min grej bara). Nä, klart att träning kan vara kul, även om den också ska vara jobbig.

Publicerat i Träning | Lämna en kommentar

Taskig attityd eller styrkan sitter i benen

Idag är jag upprörd. Jag har varit på kurs och täljt träskedar i Åtvidaberg, och det var helt fantastiskt. Men min man var hemma i Gustavsberg och skulle cykla. På väg ut stötte han på Stockholms största cykelklubb som just samlats och skulle dela in sig i grupper för att träna. Han stannade för att se om han kunde hänga med i någon klunga. Omkring 40 personer skulle delas in i tre nivåer: nybörjare, medel och de extra snabba. Medel skulle gå i 28-30 km/h, och min man frågade vänligt ledaren hur snabbt de snabba skulle köra. Ledaren granskade honom och hans cykel (som finns på bild nedan) och sa: ”du ska köra i medel”.

Jamen hallå! För det första frågade han inte vilken grupp han skulle köra i, utan hur snabbt den snabba skulle gå. För det andra sitter inte hastigheten i cykeln utan i benen och i hur man har tränat. Jag tycker att den attityden som ledaren visar är osmaklig, och att de tyvärr verkar vara överrepresenterade inom cykling gör att jag lite tappar lusten att cykla.

Hur det gick? Jo, min man smet med i den snabba klungan i alla fall. Och hängde med. Visst fick han ta i, men det fick ju alla andra i klungan också göra, och det var ju det som var meningen med träningen.

Som sagt, styrkan sitter i benen.

Och fortsätter tälja träskedar i morgon också.

20140426_182805

20140426_120515

Publicerat i Träning | 3 kommentarer