Målade stolar

Det är sommarlov och jag målar stolar och plockar smultron. Ibland får jag en känsla av att andra målar stolar och plockar smultron bara för att kunna lägga ut en bild på facebook eller bloggen, använder en extra fin burk till smultronen, och undviker att äta ett enda under plockningen – det måste ju se ut som om det är många i skålen på bilden på facebook. Men ni kommer inte få se på några bilder av mina nymålade stolar och mina burkar med smultron. De delar jag med de som är närmast mig, de som finns här, där jag är. Som liksom jag är insmorda med myggmedel och som stoppar vartannat smultron i munnen och vartannat i burken.

Jag målar inte stolar för att visa bilder. Jag målar stolar för att 1) jag vill ha blå stolar, 2) jag älskar förändring, och 3) jag tänker så skönt när jag målar stolar och jag älskar att tänka.

Jag övar på att måla finare och finare för varje stol. Sen låtsas jag en stund att jag är målare, att jag är proffs på att måla jämt och snyggt och utan att det rinner. Ibland när jag springer låtsas jag att jag är en kenyan. Då springer jag snabbt och lätt, med vägvinnande steg och avslappnade axlar. Då vinner jag.

Jag målar stolar och tänker på att vinna. Jag tänker på min tävling i Kalmar om två och en halv vecka. Tävlingen som varit mitt stora mål i drygt ett år. Jag har sprungit så många långa intervaller och tänkt på Kalmar, tagit i på cykeln, gett mig tusan på att lyckas, vara snabb, just då, den artonde augusti. Nu ska jag skriva något jag egentligen inte vågar skriva: jag är inte längre särskilt sugen på att tävla i Kalmar. Jag vill bara att det ska vara över, förbi, bortgjort. Jag älskar fortfarande att springa och cykla och simma, jag älskar att tävla och hålla på länge och bli trött, väldigt trött. Kroppen känns bra och stark, det är inte det. Kanske lite ont i höger axel, men inget som oroar. Jag är förberedd för tävlingen och jag kommer hålla ihop det den sista tiden nu, och komma till Kalmar i god form. Det ska bli ett kul äventyr. Men medan jag målar mina stolar har jag börjat inse att jag älskar ännu mer att träna.

Så nu, medan stolarna torkar på verandan, åker jag ner till stranden för att simma. Och idag låtsas jag att jag är Ryan Lochte och simmar som en kung.