Kalmar Ironman

I lördags gick Ironman i Kalmar av stapeln. Jag stod inte på startlinjen, och hade inte heller planerat att göra det. Och jag kände faktiskt inte den minsta lust eller avundsjuka till de som gjorde det. Jag har inte ledsnat på triathlon. Inte heller på långa, tuffa utmaningar. Jag tror inte det är omöjligt att träna för Ironman och vara småbarnsmamma. Jag hade helt enkelt ingen lust. Två anledningar: 1. Jag gillar inte hysteriskt stora tävlingar som man behöver anmäla sig till ett år i förväg och där startavgiften är en mindre förmögenhet. 2. Året som gått.

Ja, året som gått sedan Ironman i Kalmar 2012 har varit… innehållsrikt. För ett år sedan skulle jag ha stått på startlinjen i Kalmar, och siktat på en tid runt 10 timmar. Jag kom inte ens till Kalmar. Jag låg i sängen och var gravid-trött. Jag kom helt enkelt inte upp ur sängen. Det gick inte. Sedan dess har jag

– sålt lägenheten och flyttat in i en villa
– förlovat mig
– varit med i två TV-inspelningar
– tagit SM-silver i multisport sprint
– bott på sjukhus i två månader
– fött en son
– varit sjukskriven i två månader (utöver sjukhustiden)
– blivit moster
– cyklat Viking Tour
– gift mig
– haft hälsporre
– vunnit Saltarö Ultimate
– startat en webbutik
– tvivlat, gråtit, skrattat, älskat

… och en massa annat. Det, mina vänner, är livet. Ibland så till den milda grad oförutsägbart.

This entry was posted in inspiration, Tävling. Bookmark the permalink.

One Response to Kalmar Ironman

  1. Support(er) says:

    Visst är det häftigt, det där förbaskade livet!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *