Ett pass som är ett konstverk.

Jag trodde jag skulle behöva ge upp innan jag ens kommit ut på passet. Trött, seg, det var varmt. Jag hade i n g e n lust att springa. Särskilt inte på någon halvdassig stig på en alldeles för kuperad ö i skärgården. Bland mygg och myror och fästingar. Jag visste hur det skulle bli: jag skulle småjogga en liten bit och sedan vända och gå tillbaka, men i alla fall vara nöjd med att jag försökt.
1
Det tog några minuter att hitta stigen, men stigen blev större och bredare. Det fanns inga mygg, det var svalt i skogen. Lagom kuperat, lagom mycket rötter. Ja, ja, jag springer 20 minuter sedan får jag vända. Stigen kom ut över en äng och förbi en stuga där några satt och drack kaffe och hejade glatt. 17 minuter. Attans, nu måste jag ju springa lite längre, kan ju inte vända och springa tillbaka förbi dem direkt. Det gick lättare och lättare, stigen blev bredare. Jag påbörjade fartleken, som var dagens pass. Det var underbart att flyga fram genom skogen och över ängarna, ut på en liten grusväg. Salt luft, skog, nyslaget hö.

Jag blev alldeles lycklig i hela kroppen. Det kändes som att springa i et konstverk. Eller mer som att löpningen var konstverket. Ett av dom finaste och härligaste pass jag sprungit.

Sensmoral: kasta inte in handduken innan passet är sprunget.

10005348_688138451267169_1774100537_n

Det här inlägget postades i Träning. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ett pass som är ett konstverk.

  1. Ursula skriver:

    Ja precis så kan det vara. Motigt först och lycka sedan när man kommit igång med springandet och det flyter på bra. :-) (löptränade lite i somras men har inte kommit igång på hösten ännu….)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *