800ingar mot halvmaran

Idag har jag anmält mig till Stockholm Halvmarathon. När jag satt där vid datorn och klickade i ”damer 21 km” började handen darra och jag fick en liten gråtklump i halsen. Av lycka. Jag blev helt överrumplad av mig själv. Hur kan en så banal sak som att anmäla sig till en enkel halvmara få mig så ur balans.

Men det känns fantastiskt kul! Att äntligen kunna springa igen, att äntligen ha fått tillbaka kraften i benen och i sinnet. Att vara frisk och skadefri och ha ork.

Loppet, ja, jag kommer ju inte direkt att persa. Jag har bestämt mig för att det inte finns någon skamgräns för hur lång tid det får ta. Inte den här gången. Den här gången ska jag bara springa och njuta och få vatten på vätskestationerna och börja långspurten för tidigt så att benen inte bär mig när jag sprungit över mållinjen. Först tar vi känslan. Senare tar vi tiderna.

Toppade anmälan med att springa 800ingar PÅ BANA. Alltså, att springa på bana! Om du inte har provat – gör det!

Det här inlägget postades i Träning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *