Anna Pernestål

Jag älskar att göra fel saker. Eller kanske snarare rätt saker vid fel tidpunkt. Eller jag menar, rätt saker vid en tidpunkt då ingen annan gör det. Kanske är det därför jag älskar morgonpromenaderna klockan fem. Och kanske är det därför jag härom dagen spände på mig rullskidorna och njöt, och tittade på hockeykillarna som jag åkte förbi. Dom stod på ett ben på gräsmattan och svingade sina klubbor.

Därför är fredagkvällarna på gymmet är dom bästa. Jag har alltid älskat dom. Det är lugnt och skönt, och min kropp älskar att ta i. När alla andra är på väg på fest eller till TV:n för att kolla på dansande kändisar får jag känna mig lite som en riktig idrottare, som gör utfallssteg och komplexa styrkeövningar med skivstång.

Mitt gym, ja. Det är bra där. Alla får plats. Idag var där två lite runda kvinnor som gick ikapp uppför löparbanden. Och mannen i rullstol som är där jämt och lyfter vikter och har biceps av stål. Och killen i surfarshorts och med tatueringar på hela armarna som gick till vattenkranen vid receptionen för att dricka mellan varje övning. Han fick nog inte så mycket träning gjort, men hade han haft stegräknare hade nog den slagit i taket. Och så var det jag.

Jag har tre saker på min att-göra-lista idag. Dvs saker som jag verkligen behöver (och vill) göra idag. Sedan har jag miljoner saker på min förlängda att-göra-lista. Dvs saker som jag behöver (och vill) göra, men det är inte superviktigt att det blir just idag. Varför börjar jag då inte med de tre på dagens lista? Varför surfar tankarna och händerna hela tiden iväg till de andra? Det är inte så att de saker jag ska göra idag är tråkigare än de andra. Det är bara hjärnan och kroppen som är olydiga.

Det får mig att tänka på det här med rehab-träning. Varför har jag så förbannat svårt att få till det? Ok, rehabträning är inte roligt. Men det är ju roligt att vara frisk och hel och skadefri, så det borde inte vara något problem. Ändå händer det gång på gång att när kvällen kommer så har jag kvar dagens rehabträning. Och efter ett tag är jag för trött för att göra den. Och så blev det inte så som jag tänkt mig. Knasigt.

Men nu gör jag mig en kopp kaffe till och biter ihop och tar tag i dagens lista. Och sen kanske jag kanske jag stretchar lite av bara farten.

Jag viker ner mig, min häl kommer inte att bli bra till 1:a Juni. Så om du är sugen på att springa Sthlm Marathon, hör av dig! Jag har en startplats över. Hör av dig på mail, telefon, kommentar här eller röksignaler!

Helgbesök i Linköping och några timmars underbart gemensam-cyklande med Norrmannen. Jag älskar småvägarna utan bilar, träden som precis håller på att slå ut, solen som ännu inte bränner, vinden som ger extra motstånd, min fina cykel, benen som är svagare än förra sommaren men ändå inte hopplöst svaga.

På fredagen fick vi celebert sällskap av Cykel-Mange. Tyvärr glömde jag att ta en idolbild tillsammans med honom. En (bland många) anledningar till att åka tillbaka till Linköping och ta en ny runda tillsammans med honom

I morse var jag och simmade. Då var det en man som frågade MIG om tips för att crawla. Mig?!? Det går inte så snabbt men uppenbarligen så tyckte åtminstone han att det såg bra ut. Eller så var det att jag hade min snygga NocOut-badmössa på mig som gjorde att jag såg proffsig ut. Hur som helst. Jag bockar och bugar och försökte så bra jag kunde ge honom råd. Nu känner jag mig peppad för mer simning – och längtar till utomhussäsongen!

Ibland hatar jag facebook (och instagram och andra sociala medier där man ska dela sitt lyckliga liv). Som när jag ser en vän som har skrivit att hon är gravid i femte månaden och just sprungit ett långpass. Och jag minns hur jag själv knappt kunde gå mellan ytterdörren och bilen under halva min graviditet. Eller när jag läser om alla träningsmil som sprungits av andra vänner. Och jag själv sitter vid köksbordet och rullar en tennisboll under foten för att smärtan från hälen ska ge med sig. Eller när jag ser foton på lyxiga frukostar, hälsosamma gröna drinkar och hemgjorda syrade grönsaker. Och det mesta jag har lyckas åstadkomma är en torr pastadeg och mjöl och smulor i hela köket.

Missförstå mig inte. Jag hatar absolut inte mina vänner, tvärt om! Och jag missunnar dem absolut inte lyckan och glädjen och träningsvärken, aldrig i livet! Jag vill inte heller att ni ska tycka synd om mig. Jag har det fantastiskt bra. Egentligen. Jag har Aksel som är världens finaste. Jag har Norrmannen och kan tejpa min häl så jag kan gå och har kommit på receptet på världens godaste rabarberglass. Det är bara det att ibland ger facebook mig känslan av att vara värdelös. Att jag hinner inte, orkar inte, förmår inte, kan inte. Ingenting.

Jag skriver det här för jag tror inte att jag är ensam om den: facebook-stressen. Däremot är det en stress som det inte talas och skrivs så mycket om. När den kommer till mig tar jag en paus en stund. En vit vecka, utan facebook, med fokus på mitt eget, på allt jag gör istället för på allt jag inte gör och allt alla andra gör.

Varför inte bara sluta då, om det stressar och gör att jag mår dåligt? För att det finns en massa bra saker med facebook också. Men det handlar inte det här inlägget om. Det tar vi en annan gång.

”Anledningen att det är så svårt att diagnosticera din fot och säga om det är plantar fasciit eller fat pad syndrome beror på att det är både och.”

Sådärja. Bingo. Två flugor på en smäll. Okej, det är bättre att ha problemen samtidigt än efter varandra. Det gör ju den sammanlagda tiden jag inte kan springa kortare. Men det är nog också det enda positiva jag kan hitta i det här.

På min att-göra-lista står nu tre saker:

1. Bli av med platar fasciit (hälsporre) och fat pad syndrome. Jag tar tacksamt emot förslag på hur man gör detta på bästa sätt! Behandlingar, egen träning, etc.

2. Öva upp rörlighet och styrka, framför allt i de inre musklerna. Jag är sned och stel och orörlig och svag.

3. Storstäda i köket och försöka bli av med myrorna som idag plötsligt har invaderat oss. De tidigare ägarna sa inget om att det ingick myror.

Då var det äntligen dags att simma igen. Det var med visst pirr i magen. Jag upplever mig själv fortfarande som en nybörjare på simning och har inte haft ett såhär långt uppehåll sedan jag började simma. Klart att jag undrade hur mycket jag skulle ha tappat av känslan och tekniken, rädd att jag skulle drunkna och behöva börja om från början.

”Har bebisen kommit nu” frågade en kvinna vid bassängkanten. Jag ska erkänna att jag inte kände igen henne (jag är nog världens sämsta på att känna igen folk i baddräkt, även om det är i baddräkt jag lärt känna dem), men det spelar ingen roll, det är så trevligt att folk småpratar i simhallen. Jag tog sats och hoppade i,s sköt ifrån mot väggen. Och simmade! Kunde verkligen känna greppet i vattnet. Simtagen flöt på. Flåset och orken är borta, men tekniken och känslan verkade finnas kvar. Härligt!

Jag har hatkärlek till pulsmätare och pulsbaserad träning. Å ena sidan älskar jag siffror och data och analyser och trender. Och då pratar vi . Å andra sidan tycker jag att det här med pulsbaserad träning har sina problem och svårigheter, och jag har själv mest tränat baserat på upplevd intensitet och tid (snarare än distans). Nu smyger det sig in pulsbaserad träning i våra spinningsalar (där varje deltagare har en pulsmätare och kan se sin puls på en stor skärm och instruktören kan säga: ”nu håller vi 80%”. Mer om dessa pass i ett annat inlägg, nu fokuserar vi på puls generellt). Här är några av mina funderingar kring puls.

1. Pulszoner. I de många varianter av pulsbaserad träning delar man in zonerna efter % av maxpuls. Det gör att pass får väldigt olika effekt på olika personer. En person kanske har sin mjölksyratröskel på 85% av maxpuls, medan en annan har den på 92%. Att träna på 90% av maxpuls innebär för den ena att träningen är aerob medan den är anaerob för den andra. Joe Friel (The triathlete’s training bible) har en bra lösning: han definierar zonerna utifrån mjölksyratröskeln istället för utifrån maxpuls. Det gör också att pulsnivåerna för träningszonerna kommer att ändras när mjölksyratröskeln gör det.

2. Pulsen är trög. Det tar förhållandevis lång tid för pulsen att ändras, tex när man kör intervaller. Det blir därför väldigt svårt att köra kortare intervaller på ”puls” eftersom halva (eller hela…) intervallen har hunnit passera innan pulsen har kommit upp.

3. Vi är alla olika. Vad som är ”bra” puls för ett träningsprogram beror på din maxpuls OCH på din mjölksyratröskel OCH på din aeroba tröskel. Jag har själv för dålig kolla på mina egna värden och det gör att jag mest tittar på mätaren och tänker ”jaha”. Jag blir galen av kommentar i stil med ”jag hade snittpuls på 167!”. Jaså?

4. Det beror på. Det finns många saker som påverkar pulsen, inte bara intensiteten på träningen. Dagsform, temperatur, stress, hur mycket man sovit, humör…

Min slutsats blir att pulsmätaren ger ett riktvärde, en ledstång, men att den bör kombineras med andra mått på intensitet, tex km-tider, upplevd ansträngning och effekt.

Det är något med de här morgnarna… jag går en promenad (har för ont i hälen för att riktigt våga springa… tyvärr ligger nog maran risigt till om jag inte får bukt med det här snart. Förstår faktiskt inte vad det kan vara. Jag kände av det i somras men tänkte att om det är en överbelastningsskada borde det gå över efter de flera månaders vila som graviditeten tvingade på mig. Men inte. Redan efter någon vecka med promenader och den första försiktiga löpningen om tio 30-sekunderssnuttar kom det tillbaka. Öm under hälen och det känns som att det drar lite upp i hälsenan. Värst på morgonen, när jag kliver upp. Och i början på pass, för att sedan gå över och komma tillbaka efter passet. Låter lite som hälsporre, men jag tror inte att det är det. Någon som har några förslag? Jag vill ju så fruktansvärt gärna springa!).

Men morgnarna var det. Det är ljuset, luften, som gör dem så underbara. Sova kan man göra senare. Nu går jag en extra runda, för jag måste njuta av morgonen. Och jag måste lyssna en gång till på Kjell Höglund och Genesarets Sjö.